Historia



.

Den största delen av Roslagsbanan är idag upprustad. Tekniken är modern och det epitet av "gammaldags järnväg" som Roslagsbanan dragits med stämmer dåligt. Roslagsbanan är en av Sveriges modernaste järnvägar och 2009 är upprustningsprogrammet för den befintliga delen av banan genomfört. Det som sedan återstår är utbyggnad av vissa sträckor till dubbelspår för att ytterligare höja kapaciteten.

Tittar vi i backspegeln har Roslagsbanan en lång och intressant historia. Tillkommen under 1800 talets senare del hade den under sin glanstid första halvan av 1900-talet en linjesträckning som vida överskred de 65 km som är dagens Roslagsbana.

Historien började 1885 då Stockholm-Rimbo Järnväg (SRJ) öppnades för trafik. Det var Roslagsbanan "stomlinje". De första järnvägslinjerna genom Roslagen hade annars invigts redan på 1870-talet. Det var Uppsala-Länna 1876 och Dannemora-Harg 1878. År 1884 öppnades linjen Länna-Norrtälje via Faringe och Rimbo.

Ursprungligen byggdes banorna för att transportera gods; järn, malm och sågverksprodukter. Mycket viktiga var även transporterna av livsmedel in till Stockholm; spannmål, potatis, mjölk, smör, kött, ägg m m. Persontrafik var inte prioriterad i inledningsskedet. Det blev en senare uppgift.

Att banan byggdes smalspårig hade med investeringskostnaderna att göra. Och när man väl hade börjat bygga smalspår blev man tvingad att fortsätta även med tillkommande linjer.

Fram till omkring 1920 genomgick järnvägsnätet en kraftfull expansion. Ett antal nya linjer öppnades. Samtliga organiserade som fristående järnvägsbolag. Succesivt tog dock SRJ över dem en efter en. Det sista övertagandet skedde 1929. Som en konsekvens hade SRJ redan 1909 bytt namn till Stockholm-Roslagens Järnvägar.

Djursholmsbanan öppnades vid årsskiftet 1890-91. Det var Eddavägslinjen som var först ut. Linjen förlängdes till Eddavägen 1901 och till Svaltorp 1912. Den andra grenen, mot Altorp, öppnades 1910 och förlängdes i olika steg fram till dagens ändstation Näsbypark 1937. År 1895, i samband med elektrifieringen, öppnades den spektakulära förlängningen längs Engelbrektgatan från Stockholms Östra till Engelbrektsplan, närmare Stockholms hjärta.

Utbyggnaden av Djursholms villastad och sträckningen ner till Engelbrektsplan aktualiserade behovet av eldrift. Ånga var inte att tänka på vare sig i villaområdet eller inne i centrala Stockholm. Djursholmsbanan blev en av de första elektrifierade linjerna i världen, kanske den första.

Rimbo-Sunds Järnväg invigdes i december 1898. Södra Roslags Kustbana från Roslags Näsby till Åkersberga öppnades för trafik 1901. Förlängningen till Österskär öppnades 1906. Den normalspåriga Långängslinjen mellan Stocksund och Långängen öppnades 1915. Faringe-Gimo järnväg inledde trafikeringen 1921.

Perioden efter utbyggnadsepoken, från c:a 1920 och fram till 1960-talet, kan sägas vara Roslagsbanans klassiska period. Då bedrevs såväl en välutvecklad gods- som persontrafik. Förbindelse med SJ-nätet fanns vid Stockholms Östra över Albano. Fordonsutbyte skedde med överföringsvagnar. Driftformerna utvecklades och moderniserades. Snälltåg introducerades. Nya fordon anskaffades. Eldriften slog igenom. Trafikvolymerna ökade men varierade liksom för alla järnvägar med konjunkturerna och situationen ute i världen.

År 1939 beslutade riksdagen att de svenska privatbanorna skulle förstatligas och infogas i SJ. Det var tankar om "folkhemmet" som låg bakom beslutet, men även behovet av utbyggd persontrafik samt järnvägens framtida investeringsbehov inför konkurrensen med den växande biltrafiken. Det senare ansågs endast staten orka med.

Förstatligandet skedde under en 15-årsperiod från 1939 och framåt. Staten köpte aktierna i de privata järnvägsbolagen och överlät verksamheten till SJ. År 1951 var turen kommen till SRJ.
SRJ fungerade som statligt bolag fram till 1 juli 1959 då man formellt uppgick i SJ.

År 1966 trädde den s k Hörjelöverenskommelsen i kraft. Den innebar att kollektivtrafiken i Storstockholm skulle samlas under en hatt. Trafiken omorganiserades, spårvagnarna försvann i och med högertrafikomläggningen året därpå och tunnelbanan byggdes ut. Stockholms läns landsting fick ett övergripande ansvar för kollektivtrafiken i hela länet, inklusive Stockholms innerstad. AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) fick ansvaret att sköta uppgiften operativt. Som en konsekvens av dessa förändringar och som resultat av oenighet om prissättningen övertog SL Roslagsbanan från SJ år 1972.

SL drev trafiken på Roslagsbanan i egen regi (SL Tåg AB) fram till 1998 då den överläts på entreprenad till AB Linjebuss, senare Connex. Detta var ett led i SLs nya strategi att konkurrensupphandla stora delar av verksamheten i syfte att effektivisera driften och sänka kostnaderna för "kollektivbiljetten".

Under 1970 och 1980-talen låg Roslagsbanans framtid i stöpsleven. Behovet av investeringar i bana och fordon hade blivit akut. Fordonsparken var gammal och banan sliten. Alternativa trafiklösningar föreslogs, bl a att bygga ut tunnelbanan mot Täby centrum. Något som skulle innebära nedläggning av Roslagsbanan och som orsakade omfattande protester bland resenärerna. Beslutet, som togs 1983, blev emellertid fortsatt satsning på Roslagsbanan med inköp av nya fordon samt en plan för successiv uppgradering av banan.

Den senaste etappen i banans historia inleddes 7 januari 2003 då Roslagståg AB fick uppdraget att svara för trafiken.